energi

Ok, då kan jag stryka Stockholm Halvmaraton från listan av lopp jag vill springa, och jag måste säga att jag är väldigt imponerad över hur dom får allt att flyta så smidigt. Allt från när man hämtar sin nummerlapp fram till det att du står där i startfållan med tusentals andra som är lika ivriga på att komma iväg för att sätta egna rekord. Men innan jag går in på hur loppet gick så måste jag tacka alla ni som stöttar mig i mina lopp och upptåg 🙂 Era kommentarer och hejarop fyller verkligen på med extra energi när jag är där ute och ”käkar asfalt”!! Stort STORT TACK!!

Jag hade förmånen att få bo hos min kusin Henrik och hans blivande fru Emma över helgen. Så när jag rullade in i stan på lördagen så var det bara att parkera bilen, slänga in väskorna för att sen knalla bort till Kungsan för att hämta upp nummerlappen. Inga köer att prata om, bara att kliva fram och få den ”snygga” kexchokladpåsen med nummerlappen, chippet och lite annat smått och gott. Som sig bör så måste man ju ha någon souvenir från loppet, så jag passade på att köpa en funktions-tshirt som även blev dagens racetröja! Efter det var det bara att promenera tillbaka och byta om, ladda lite mentalt (läs spela NHL15) för att sen ta picket och packet och bege sig tillbaka till Kungsan och startområdet. TAGGAD TILL MAX!!

Checkade in min lilla påse snabbt och smidigt, ringde till mor och far innan jag började, likt tusentals andra, bege mig till min startgrupp. Startgrupp D, med start 15:45. När jag kom in i fållan så var det inte direkt någon trängsel, så jag gick fram och ställde mig rätt så nära repet. PANG!! Klockan slog 15:30 och grupp A drog iväg med eliten, som satte av i en fart som jag tror jag skulle klara att hålla i max 100 meter. Grymt imponerade!! I startgrupp B som vara beredda att ge sig iväg så stod också stjärnkocken Tommi Myllymäki. Han är tydligen inte bara bra på att laga mat, han är snabb också!!

Klockan började närma sig start och hela startgrupp D började så sakteliga röra sig fram till startlinjen på Norrbron och speakern började räkna ner när det var 10 sekunder kvar. Sen gick starten och loppet var igång. Sån otrolig skön känsla när man tillsammans med en massa andra löpargalningar får ge sig iväg på ett sånt här äventyr. Garmin igång, RunKeeper igång (ja jag vet, men jag är teknik- och statistiknörd) plus att Above & Beyonds podcast dundrade i öronen. Målet var solklart och fast inpräntat i skallen. SUB 2 timmar ska fixas och jag ska fasen inte vika ner mig!!

Som vanligt när starten har gått så är det ju rätt så vanligt att farten blir lite högre än planerat, och detta lopp var inget undantag. Blandningen av härlig stämning, en hyfsad dos adrenalin och bra musik gör att jag sticker iväg i vad som kan liknas vid någon slags sprint. LUUUGN!! När vi kom ner i Klaratunneln så började jag komma in i ett tempo som kände mer lämpligt för dagen och jag började hitta bra andning och rytm. Kände redan här att jag hade bra tryck i fötterna och jag bara njöt av att vara igång.

Efter tunneln så tog vi sikte mot bron mot Kungsholmen. Den delen var lite knixig och det var en del backar som skulle avverkas innan det bar av ned mot Kungsholms Strand. Kollade lite snabbt på klockan och insåg att första 5 kilometrarna gick lite fortare än jag planerat (26:23), vilket gjorde mig ännu mer taggad. Kände inga tecken på trötthet och nu var det bara att fokusera på att försöka hålla detta tempo. Hade packat med mig ett paket druvsocker som jag öppnade nu för att stoppa i mig. En tablett räckte ganska länge och jag kanske sparade ett par sekunder när jag bara tog en mugg vatten vid den andra vätskestationen. Allt för att hålla farten uppe.

Kilometrarna tickade på och benen kändes fortfarande rätt så pigga även om en liten trötthetskänsla började komma när första milen passerades på 53:19. Det var här jag började fundera lite på vad det var som gjorde att jag kunde springa så ”fort” nu för tiden. För om jag jämför min löpning nu och för 1 år sen så sprang jag nästan jämt 10 km på ca 55-57 minuter. Men nu är jag nere på 53-54. Visst, det är ingen jätteskillnad, men just när jag sprang där i början av Norr Mälarstrand så var det en grym energiboost. Genast började tankarna skena lite och bilder som visade en tid runt 1h50min började snurra i skallen. Men jag försökte skjuta undan dom direkt. Det var ju fortfarande mer än hälften kvar och sista delen av banan är ju inte direkt platt. Så jag fick ta till lite jedi mind tricks 😉 och började ”sjunga” med i musiken istället.

12 kilometer passerades och nu var det mindre än en mil kvar, det vill säga piece of kaka 😉 Vi svängde skarpt höger och fick springa rakt in på Riksgatan och förbi riksdagshuset. Det var mycket folk som stod utmed banan, ja det var mycket åskådare runt hela loppet faktiskt. Det stödet gör ju också att man får ett extra energitillskott som kan behövas, speciellt på slutet av loppet. Nu passerade vi nedanför slottet och fortsatte mot Slussen och Söder Mälarstrand. Just Söder Mälarstrand tyckte jag var extra jobbigt det året jag sprang Stockholm Maraton. Så när vi kom in där nu så kom några av dom minnena tillbaka. Men jag gjorde mitt bästa för att inte låta några tankar på att gå skulle ta över. Drog i mig ett par druvsocker och lite sportdryck när tillfälle gavs. Strax efter Münchenbryggeriet så passerade vi 15km. Tiden var då 1:21:21. Med lite snabb huvudräkning kom jag fram till att jag hade nästan 40 minuter på mig att klara dom 6 km som var kvar. Det var då jag insåg att under två timmar kommer jag att fixa!!! Det var en otroligt skön känsla som kom över mig då. JAG SKULLE FIXA MITT MÅL!!!

Men när vi sen vände upp mot Hornstulls Strand så var det så gott som bara uppför, och det var ena sega jäklar till uppförsbackar. Hade jag tagit ut segern i förskott, eller vad är det som händer? Nu började benen kännas som telefonstolpar och jag såg många som började gå uppför backarna. Men återigen var det dags att koppla in pannbenet, JAG FÅR INTE GÅ, tänkte jag. ”Sätter jag bara den ena foten framför den andra i samma tempo nu så är backarna snart över!” Jag kan ju säga att det var en hyfsat skön syn när jag såg hur banan till slut svängde ner på Götgatan och Slussen hägrade. Nu var det ju bara ”upploppet” kvar. 20 kilometer passerades på 1:49:46. 10 minuter kvar att klara 1098 meter. MAGISKT!! Jag slet ur lurarna ur öronen och försökte sträcka ut löpsteget så mycket jag kunde. Nu började det kännas i fötterna, höfterna, ja i hela kroppen. Men jag brydde mig inte. Nu är det bara att kötta sista biten. Svänger in på Norrbron igen och ser målet. Ger allt jag har kvar och skriker ut ett JAAA!!! 1:55:32!! DÄR SATT DEN 😀

Linkade bort från målområdet och fick min medalj hängd runt halsen. Fortsatte vidare bort med ett stort flin för att hämta ut min gottepåse och mina grejor. Sen väntade bara en lugn och stel promenad tillbaka till Henke och Emma. Chill, dusch, middag på Brillo (kan vara de godaste pizzor jag smakat någonsin) fick avsluta en helt fantastisk dag.

Är så otroligt nöjd att jag klarade mitt mål och hela loppet var en sån otroligt härlig upplevelse så jag är sugen på att springa det nästa år också.

1:55:32!!!

1:55:32

VICTORY DANCE!!!!!

Glömde ju heeelt bort att rapportera från gårdagens simpass. Kan ju säga att det tog en stund för kroppen att registrera att det var dags att gå upp när mobilen ljöd kl. 05:35. Första tanken som kom upp i skallen var ”heell no, jag kör imorgon istället!!”. Men jag satte mig upp och ganska så snabbt var jag inne i badrummet och dränkte ansiktet i kallt vatten, VAKEN!!

I med en macka och yoghurt. Upp på cykeln och i väg mot Eyrabadet. Trampade på rätt fort i och med att det var ”friskt och myggfritt” ute. 🙂 På plats utanför Eyra fick jag vänta en liten stund innan de öppnade. Sen var det bara att slänga på sig grejorna och in i duschen. Väl inne vid bassängen var jag helt ensam och vattnet låg helt stilla. Drog på mig glasögonen och hoppade i. Helt otroligt härlig känsla att vara i vattnet! Älskar det verkligen, speciellt att vara under vattnet en stund. Det är nästan som lite meditation för mig. Men så har det nog varit ända sen jag var liten och spenderade nästan mer tid UNDER vattnet än över haha..

Första vändorna på dagens 1000m-pass kändes helt ok och flöt på av rena automatik. Men efter en stund började jag tänka på hur det kommer kännas när man väl är i Vansbro och man ligger där och guppar i det mörka vattnet. Det ska erkännas att det kittlade till en del i magen när jag tänkte på det. Mitt i allt detta klurande så tickade längderna på och jag var redan halvvägs. Nu började det fyllas på med lite mer morgonpigga badare som också ville få plats i bassängen. Jag körde på och nu började det kännas lite i armarna, men lät det inte minska min fart. När jag hade 4 vändor kvar så försökte jag öka farten och ge allt sista 100 metrarna. SMACK, hand i kaklet och 1000 meter var avklarade. UNDERBART!!

Passade på att njuta av lite bastuvärme efteråt innan det var dags att hoppa upp på cykeln och åka till jobbet.